media artes

kalender

Aniarakvartetten

Växjö Konsthall den 5 November 2016 kl. 16:00

Aniarakvartetten bildades 1995, då medlemmarna fortfarande studerade vid musikhögskolor runt om i Europa. Sedan dess har de konserterat i stora delar av Europa och Asien. På programmet står bla musik av Thomas Liljeholm och Reine Jönsson.
- Fri entré -

j

Aniarakvartetten har ända sedan starten velat överbrygga klyftan mellan den klassiska stråkkvartettrepertoaren och den samtida musiken. De har blivit tillägnade verk av några av Sveriges främsta tonsättare, däribland Gunnar Valkare, Daniel Nelson, Reine Jönsson och Thomas Liljeholm. Aniarakvartetten har också samarbetat med musiker som accordeonisten Geir Draugsvoll och altsolisten Anna Larsson.

På programmet står musik av:

Reine Jönsson: With
Thomas Liljeholm: Bifraction
Reine Jönsson: Liisas svärdsdans
Jörgen Dafgård: Quartet 1
Gunnar Valkare: Febbre (uruppf.)



With, för viola av Reine Jönsson

Att följa med, att lyssna till, en enkel melodi.
Enkel och därför en utmaning för musikern.
Melodi som en motvikt mot en kaotisk värld.
Jag skrev den för länge sedan (1980-tal).

En bild från 'Det susar i säven':
Grävlingen går varje dag samma promenad därför
att han är så intresserad av förändringar och dom
ser man lättast om man går samma promenad.

Kanske With är som att följa med på en promenad,
tankarna väcks till en dagdröm.
Även dagdrömmar kan bygga berg och slott,
på riktigt.
Skapa ordning.

Reine Jönsson



Bifraction av Thomas Liljeholm
för stråkkvartett (2001)

Knappast någon ensembleform låter sig associeras med historien som stråkkvartetten. Detta är något som Liljeholm direkt eller indirekt knyter an till i Bifraction (2001). Stycket är tvådelat. Den första delen med de snabba rörelsernas kraftfulla attacker gör att associationerna går mot Bartók och hela traditionen av ”primitivism” under 1900-talet. Tempot är högt med ett rasande flöde av 16-delar som vid halvtid tycks fullständigt tömt andan ur musiken. Detta övergår i en andra del; en naturlig andhämtning mer riktad mot det tonala.

Denna del är ett lamento för Liljeholms vän, den danske tonsättaren Jørgen Plaetner som gick bort under tiden för komponerandet. Pausen från satsen innan, andhämtningen, den kvasitonala glidande homofonin för tankarna till Beethoven, de sena kvartetterna. Men det är åter just ett spel med tecken, en musik som pekar på något utan att för den skull vara detta. Stråkkvartettens associativa kraft utnyttjas till en fördel – musiken varken liknar eller är besläktad, den enbart riktar tanken.

Andreas Engström, musikvetare, kritiker, redaktör och föreläsare


Liisas svärdsdans, stråkkvartett av Reine Jönsson

Reine om Liisas svärdsdans
Jag fick ett träningssvärd av trä av Liisa som tillhört hennes man och min vän Veikko. Veikko var mycket kunnig i taijiquan och jag brukade träffa honom när jag var i hans hemstad. Vi hade många värdefulla stunder med träning och en kopp på ett café.
Taijiquan hänger ihop med funderingar om det jag komponerar. Några nyckelord är enkelhet, balans och förändringar. Kommunikation inåt med mitt eget centrum när jag komponerar och med musiker och lyssnare när musiken spelas tillsammans intresse för rytmer och flerstämmighet hand i hand med dessa funderingar.
Stråkkvartetten som ensembleform kan genom sina fyra likvärdiga stämmor betona flerstämmighet och samspel på ett sätt som gör ensembleformen speciell i den västerländska traditionen.
När jag komponerade stycket kom minnnesbilderna om svärdet jag fick och stunderna med mina vänner. Förhoppningsvis möter musiken något värdefullt i din värld.
Reine Jönsson


String Quartet I av Jörgen Dafgård
(1993-1998)

Min första stråkkvartett består av fem korta satser, uppbyggda utifrån musikaliska celler av olika slag som utvecklas i ett expressivt och koncentrerat tonspråk. Satserna tillkom vid skilda tillfällen som karaktärsstudier, men kommenterar också varandra genom sammanlänkande och korsvisa referenser. Händelseförloppet är till stor del strukturerat kring vändpunkter på olika nivåer. I botten finns en motsättning mellan en pinad och en lyrisk karaktär, eller mellan svart och vitt om man så vill.

I första satsen, med sina parvis parallellförda stämmor råder balans mellan dessa karaktärer, men det är ett laddat tillstånd, vilket exempelvis yttrar sig i ögonblickliga skiftningar i tempo och dynamik. Den expressionistiska andra satsen är renodlat svart. När den var färdigskriven upptäckte jag att den följer ett scenario som från en mardröm: obehagliga händelser – olustig väntan – nostalgiska tankar – obehaglig upptäckt – flykt – i vitögat – kallsvett. Mot slutet av denna kedja avlöser händelserna varandra mycket snabbt. 

Den linjärt tvinnade och återhållet lyriska tredje satsen börjar trevande med ett par drillar, vilka var och en leder över i den fyratonscell ur vilken hela satsen är utvunnen. Drillarna tycks peka fram mot en lyrisk blomning, men denna tendens blir alltmer desperat undertryckt i takt med att den svarta karaktären under satsens gång växer sig allt starkare. Scenen för den på sekundintervall baserade fjärde satsen tycks vara en stressad och hektisk vardag. Den lyriska karaktären bryter emellertid in, vilket leder till ögonblick av innerlighet. Karaktären hos sekundintervallet är där diametralt motsatt den trängsel som intervallet tycktes gestalta i satsens början; repulsion tycks ha förbytts i attraktion. Den hektiska karaktären återkommer emellertid snart med ökad frenesi, men satsen slutar med att denna karaktär upplöses som i tomma luften.

Den ljusa innerlighet som växer fram i fjärde satsen bereder marken för nästa sats. Kvartettens femte och avslutande sats är en fuga i adagiotempo med en komplementärrytmik baserad på åttondelar. Här får den lyriska karaktären äntligen blomma ut ordentligt samtidigt som satsens disciplinerade form bidrar till att dess uttryck förblir allvarsmättat.

Jörgen Dafgård


Febbre, stråkkvarett av Gunnar Valkare (uruppförande)

När jag för rätt många år sedan skrev ”Febbre”, hade jag ursprungligen en idé om ett ”febrigt” stycke med skälvande och rastlös karaktär. Men efterhand tog andra idéer över, minnen från barndomens febertillstånd. (Som barn hade man ju feber då och då.) Ibland yrade man och yrseln kunde leda till (i efterhand) häpnadsväckande upplevelser, tillstånd som ibland kallas ”hypnagoga”. Det omtöcknade medvetandet hamnade i verklighetsfrämmande drömvärldar, utan logik och sammanhang, och kroppen kunde upplevas som gigantisk, som en katedral där tankarna ekade. Tankar, som när man kom tillbaka till verkligheten, saknade all rim, reson och logik. På grund av dessa minnen skulle det visa sig att den färdiga kvartetten inte längre präglades så starkt av den ursprungligt tänkta feberkaraktären. Men stycket fick ändå behålla sitt namn.
Aniarakvartetten tog just då en paus i sitt arbete och ”Febbre” blev aldrig uppförd. Nu får den en ny chans.

Gunnar Valkare